En chans att börja om

Idag är jag nedslagen och tom. Jag har misslyckats på ett personligt plan, ett delvis medvetet misstag som får konsekvenser både för mig själv och för andra, inte minst mina närmaste, dem jag älskar mest av alla människor på jorden.

Finns det verkligen hopp? Jag har svårt att se ljuset just nu, det vill säga ljuset i mitt inre. Friden och lugnet är som bortblåsta, och oron och ångesten vill dra ner mig i djupen. Sommarsolen ömsom tröstar, ömsom bländar. En del stunder känns sommaren med allt det ljusa och vackra mest som ett hån.

Hur förlåter man sig själv för något man borde ha kunnat undvika? Ingenting blir bättre av förnekelse; inte heller av självförakt. Jag vet att det finns fler som känner på ett liknande sätt. Och det är en tröst, åtminstone ibland.

Herre Jesus Kristus, Guds son, förmarma dig över mig, syndare. 

Ge mig mod att ta emot din förlåtelse och din nåd. 

Ge mig mod att också be dem om förlåtelse som jag svikit. 

Hjälp mig till sist att gå vidare i frid - och att inte synda mer. 

Amen.

Hjälp, jag vill emigrera! Kan man leva ett andligt liv i dagens Sverige? Ja, jag tror det. Men det är inte enkelt.

Nyckelorden, vilka är de? Enkelhet, kanske, och nykterhet. Kan kyrkoårets fasta (som börjar i februari) hjälpa mig?

- - -

Ovanstående är ett påbörjat inlägg - från i februari 2012?

Idag är det den 20 juni, i övermorgon midsommarafton - och jag tänker väl delvis i samma banor idag som i vintras, märkligt nog. Sverige känns allt mindre som en gemenskap och allt mer som ett snabbgående fordon där det gäller att till varje pris hänga sig kvar.

Är schlagerfestival, kungahus och fotbollslandslag allt som återstår av gemensamma nationella angelägenheter? Nej förresten, vi har ju Allsång på Skansen också...

Finns det verkligen ingenting annat och mer som förenar oss? Till exempel längtan efter äkthet, samhörighet, rentav kärlek.

Men det är ju klart: den sortens ord förutsätter ett "vi", inte ett "jag".

Vadå vi? Det har jag glömt.

/Lasaros

Den gömda skatten

Nu är det länge sedan jag skrev något här. Mitt föregående inlägg var lite dystert, ser jag vid en omläsning. Hög tid att skriva på ett annat tema.

"Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma." Repliken är hämtad direkt ur en Hollywoodfilm om en engelsk författare, och den säger säkert något viktigt om varför människan är ett läsande djur.

Själv läste jag senast Den gömda skatten av jesuiten Gerard W. Hughes. En sådan där bok som bör läsas långsamt, gärna flera gånger. Det var länge sen jag läste boken, men jag tog upp den igen för ett par veckor sen och började läsa lite på måfå ungefär mitt i.

Stället jag läste igår hade exakt samma tema som den predikan jag hade hört i kyrkan några timmar tidigare samma dag: predikotexten var hämtad ur inledningen till saligprisningarna där Jesus talar om två motsatta vägar: fattigdom och rikedom, hunger och mättnad, skratt och gråt, att ha gott rykte eller att vara föraktad.

Precis som i predikan jag hörde menar Gerard Hughes att Jesus inte i första hand, eller i alla fall inte enbart, talar om materiell fattigdom, fysisk hunger och så vidare. Nej, det handlar om en hunger efter att leva i Guds rike, en längtan efter rättfärdighet, efter att ha Gud som sin enda verkliga trygghet – i stället för en massa skyddsanordningar som bara är skenbart trygga.

I boken har Hughes ställt upp två spalter med kännetecken på äkta och falsk omvändelse eller ånger. Jag känner mig så kluven; på vissa punkter tycker jag beskrivningen av den äkta ångern stämmer in på mig, men på en del andra är jag besvärande nära den falska sidan. Men författaren skriver att hela livet är en pilgrimsresa och ingen av oss kommer att nå målet före döden. Det kan kanske låta dystert för somliga, men för mig är denna tanke en god tröst.

Varför skriver jag då? För att förstå vem jag är, tror jag.

/Lasaros

Längtan

Just nu längtar jag. Efter vad? Mening, tror jag. Frihet också kanske? Ingen kommer att ge någondera till mig, de faller utanför kategorierna företag och myndigheter.

Nej, det är mitt eget ansvar, det som jag så ofta skyr och flyr.

Hjälp mig söka vidare.

/Lasaros

Tacksamhet - mitt i oron?

Just nu är jag trött, orolig och stressad. Trött av arbetet - och av arbete på fritiden, i form av renoveringsjobb hemma. Oron och stressen handlar dels om ekonomi och vardagsbekymmer (Ska vi ha råd med reparationen av bilen imorgon? Kan vi åka till Kolmården i sommar?), dels om ansvarsuppgifter på jobbet.

Samtidigt upplever jag stor förvirring, vet snart inte var jag står i någon fråga längre. Vad är sant och vad är falskt? Varför känner jag mig så tom och så osäker på vad jag tror? Var finns du, Gud?

Jag har alltid haft så lätt för att tala om Gud. Nu vet jag varken ut eller in.
Eller är jag kanske på väg att bli besviken på livet? Det vill jag inte i så fall.

Gud, hjälp mig leva i tacksamhet. Till sist är det bara dig jag behöver.

/Lasaros

Motstridiga känslor

Den senaste tiden har jag varit trött, kanske till följd av överambition och en obalanserad livsföring. Konsekvenser: oro, dysterhet, harm och - givetvis - självcentrering. Tröttheten leder i sin tur till grinighet, bristande koncentration och därmed sämre prestationer på jobbet och trist stämning hemma. Ibland har jag lätt att fastna i dessa negativa känslor, tankemässigt. I stället för att uppehålla mig vid hur dåligt jag mår kan jag rikta uppmärksamheten mot hur det kan bli bättre; Vad kan jag göra för att återhämta mig? Finns det utrymme för en långpromenad någon av de närmaste dagarna? Kan jag ta ledigt från arbetet en halvdag? Gud, hjälp mig se möjligheterna utan att fly från problem som jag måste ta itu med. /Lasaros

Vårljus

Någonting händer med oss när ljuset kommer. Strålarna bländar oss kanske till en början, men snart ser vi tillvaron på ett nytt sätt. Kanske upptäcker vi sådant som länge legat dolt i mörkret eller gömts under snön. Inte minst är ljuset en påminnelse om att skapelsen inte kan bevaras och förnyas utan ljuset från Gud - Skaparen. Med ögon förmörkade av jagiskhet och kortsiktiga intressen skadar vi planeten och livet. Framför allt skadar vi oss själva när vi vänder oss bort från Gud. För vad ska vi leva av om vi avvisar kärleken? /Lasaros