Överraskningarnas Gud

En kollega berättade en glad nyhet idag: hon hade äntligen hittat en lägenhet efter en längre tids letande. Delandet av den goda nyheten ledde oss vidare in i ett djupare samtal om flera viktiga saker. Om inriktningen i vårt arbete. Om möjliga vägar framåt. Även till den viktigaste frågan: Vem är Gud och vad vill Han oss?

Vi enades om att Gud är överraskningarnas Gud. Och kärlekens och sanningens.

En del värjer sig mot att på detta sätt tala om Guds egenskaper. Den negativa (eller apofatiska) teologin betonar att vi inte kan fatta eller säga vem Gud är - bara vad eller vem Gud inte är. Ibland tänker jag att vi missbrukar denna insikt om vår mänskliga begränsning inför gudsmysteriet. Det kan handla om rädsla eller i värsta fall bekvämlighet.

Det är visserligen sant att Gud alltid är större än våra ord, våra bilder, våra definitioner. Men lika sant är att Gud gjort sig synlig för oss i Jesus från Nasaret. En extrem betoning på Guds outgrundlighet riskerar att reducera gudomen till en konturlös och ibland godtycklig kraft och därmed också att dölja eller förneka Guds person (i Treenighetens mysterium).

Hur skulle kärleken någonsin kunna vara annat än personlig? Samtidigt är det kanske just detta som skrämmer oss. Att Någon vill mig något. Kärleken är alltid konkret, den nöjer sig inte med vackra principer.

Det är genom våra erfarenheter vi lär oss, ibland på ett smärtsamt sätt, att kärleken inte lämnar oss ifred ens när vi vänder oss bort. Om vi slutar fly och blir stilla kan vi höra hur Anden viskar i vårt innersta. Jesus Kristus - Faderns kärlek inkarnerad i Sonen - bultar oförtröttligt. Men kärleken bryter aldrig upp hjärtats dörr; vi måste själva öppna. Kärleken söker alltid sitt gensvar i den fria handlingen.

/Lasaros

P.S. Såg en reklamannons idag som fick mig att reflektera vidare. Annonsen innehöll en slank och vacker ung kvinna fotograferad snett bakifrån i ett par tajta jeans. Över bilden texten "I believe in me from every angle". En variation på jagiskhetens tema: Jag tror på mig själv. Eller: jag tror på mig så länge jag kan visa upp mig på ett sätt som väcker omgivningens beundran. Den stora ensamhetens mantra.

Jag tror på mig själv liksom jag tror på andra. Varför? Därför att någon som är oändligt mycket större än jag älskar mig. Och andra genom mig. Och mig genom andra. Ingen är ensam.