Att vara människa – inte ekorre

Världen är full av ekorrmänniskor - och vem av oss känner sig inte ibland som en sådan? Hjulen snurrar, och de måste snurra. Eller? Frågan är vilka hjul som roterar, vad det är vi driver med all denna effektivitet och varför.

Människan är inte skapad till ekorre – den platsen är redan tagen av ekorren. Läs gärna vad fader Benedikt skriver om ekorrens liturgi: http://www.kristiforklaring.se/ortodox_tro/liturgi_emotiv_etik.htm.

Människan är inte heller ämnad att dansa runt guldkalven som ett utsvultet rovdjur cirklar omkring ett kadaver.

Människans uppgift, hennes unika och djupt meningsfulla öde, är att bli människa.

Men vad är då en människa?

När vi tänker på Jesus som förebild för oss som människor, inte minst som kristna, tänker vi alltför ofta göra och alltför sällan (om någonsin) vara. Men det är först när jag helt och fullt är som jag blir människa. Och helt och fullt mig själv blir jag bara när jag vilar i Guds kärleksfulla blick, oavsett aktivitetsnivå.

/Lasaros

VAD VILL VI LEVA I FÖR SAMHÄLLE?

Jag återger idag ett avsnitt ur en text om kulturpolitik av operasångaren Nikola Matišić.

Det hela handlar om vad vi vill leva i för samhälle. Vad väntar vi oss av livet? Vilka delar av livet har mening och vad saknar betydelse för oss? Det är den konstnärliga historien jag kan använda för att så småningom kunna vara en skapande individ och samtidigt förstå att njuta av världen och livet. Vi får inte rasera den länken.När kommunismens kraft svepte över världen som en helvetisk skogsbrand utplånades likaså en enorm skatt av kunskap och hantverksskicklighet. Många uråldriga konstformer försvann i och med gamla lärares och auktoritetsfigurers avrättningar eller fängslanden under denna epok. Idag ser vi en liknande energi svepa över västvärlden, där på vissa sätt marknadstänkandet blivit vad kommunismen var för nittio år sedan. Stadskärnorna med sina gallerior och affärskedjor blir kalla, tysta och likartade glas- och betongöknar, just det vi hatade med Domusifieringen av våra gamla vackra stadskärnor! Människan fostras att värdera det köpta högre än det skapade. Istället för att laga någonting köper man nytt. Vi vet innerst inne att det är galet. Men alla gör det. Jag menar bara att vi i vår materialism mister förmågan att se bortom prylar och varor, priser och räntor. Ja, jag är en snobb. Jag ställer höga krav på mitt liv och min omgivning och mig själv. Jag nöjer mig inte med att äga. Jag nöjer mig inte med att köpa. Jag nöjer mig inte med att klara mig och överleva. Därför ägnar jag mitt liv åt konsten. I den bästa av världar.

Nikola Matišić, operasångare
http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php

Den fasta punkten

Idag är den första dagen i en ny månad. Idag kan jag börja om.

Ofta tänker jag så: Nu är det årets, månadens, veckans första dag - en möjlig ny början. Men sanningen är att jag ofta börjar om - och lika ofta tappar bort mina intentioner. Mina tankar och känslor fladdrar hit och dit. Ibland drar tanken med sig känslan, andra gånger är det tvärtom.

Jag vill inte leva som en skrämd hare, skuttande hit och dit, ständigt panikslagen. Min längtan är att finna den fasta punkten i mitt inre och bli så förankrad där att jag kan förbli densamme vart jag än går. Att vara förankrad i sitt inre är inte jordbundenhet; den som i sitt eget inre blivit medveten om Guds närvaro behöver inte längre vara rädd utan kan lyfta blicken och möta verkligheten.

Jesus Kristus, Du som är världens ljus och källan till allt liv, hjälp mig att lita helt på dig.

Amen.

/Lasaros

Ett levande och heligt offer

När jag ser mig omkring möts jag överallt av krampaktigt leende ansikten. Mellan oklanderliga vita tandrader ropas budskapen ut som på en gammaldags hästmarknad: "Jag satsade på mig själv - nu är jag lycklig!"; "Vill du nå framgång - Sälj dig själv!"; "Är du misslyckad - Köp min bok!"; "Sluta ifrågasätta, det är så negativt. Tänk positivt i stället!"; "Se möjligheterna, inte problemen!"; "Grubbla inte så mycket på den globala fattigdomen och klimatkrisen, köp en större TV eller res till Thailand i stället!".

Vad gör jag när tidsandan mest av allt får mig att må illa? Beror det på att den står mig upp i halsen?

Vad tror jag på? Vilka värderingar har jag egentligen, när det kommer till kritan? Och vad kostar det att leva ut dem?

I efterdyningarna av den gångna jul- och nyårshelgen drabbas jag av obehagliga känslor av oro, tomhet och ensamhet. Varför? Jag som "har allt"! Eller har jag inte det? Har jag satsat så fel? Jag känner mig lurad på det viktigaste av allt - bestulen på friden, berövad glädjen.

Någonstans har jag gjort en felbedömning. Antingen har jag levt i en illusion - min tro är falsk. Eller så är klyftan mellan min tro och mitt liv större än jag vill se - och, framför allt, större än jag kan leva med.

Jag inser att jag tvingas välja på nytt; kanske måste jag lämna ett av mina många byggen för att kunna slutföra eller påbörja ett annat, viktigare.

Konkreta val är nödvändiga, någonting måste försakas för att något annat ska kunna vinnas. Först när jag dragit konsekvenserna av dessa insikter kommer jag att återfå den djupa friden jag längtar efter. Can't Buy Me Peace.

Gud, tack att ditt ljus trots allt lyser i mitt inre. Snart ska den djupa glädjen åter porla genom mitt centrum som bäcken en solig vårmorgon.

"Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst." (Rom 12:1)

/Lasaros

Vem är Gud?

Så här i jultid kan man med fog ställa sig frågan 'Vad handlar julen om egentligen?'.
Det kristna svaret är: Julen innebär firandet av Jesu födelse.

Jag läste nyligen en artikel om svenskarnas andlighet som uppenbarligen är av en modern och nydanande typ. På frågan om vem eller vad Gud är var det bara omkring 10 procent av svenskarna som sa sig uppfatta Gud enligt traditionell kristen uppfattning - dvs. som en personlig och allsmäktig ande vars existens föregår och är oberoende av människan.

Enligt min mening - som förhoppningsvis också är den kristna uppfattningen - är julen en av de företeelser som allra tydligast gör den kristna gudsuppfattningen unik. Gud gör sig synlig i historien och efterlämnar vittnesbörd som inte går att passa in i några allmänreligiösa mallar.

Med andra ord: Guds människoblivande, inkarnationen, tvingar oss att ta ställning. Man skulle kunna kalla det Jesusproblemet. Är berättelsen om Jesu liv - däribland födelsen - en vacker saga, ett hopkok av mer eller mindre legendartat material? Eller skedde något i Betlehem i den perifera romerska provinsen Palestina några år före vår tideräknings början som överskrider naturens ordningar och som ingår i en berättelse med kosmiska dimensioner?

Kristen tro kan inte reduceras till att besvara en gigantisk fråga med ett enkelt ja. För även om kristen tro kan sägas rymma Svaret med stort S - Jesus Kristus - så ställer detta svar själv tusen frågor. Där börjar det stora äventyret.

Överraskningarnas Gud

En kollega berättade en glad nyhet idag: hon hade äntligen hittat en lägenhet efter en längre tids letande. Delandet av den goda nyheten ledde oss vidare in i ett djupare samtal om flera viktiga saker. Om inriktningen i vårt arbete. Om möjliga vägar framåt. Även till den viktigaste frågan: Vem är Gud och vad vill Han oss?

Vi enades om att Gud är överraskningarnas Gud. Och kärlekens och sanningens.

En del värjer sig mot att på detta sätt tala om Guds egenskaper. Den negativa (eller apofatiska) teologin betonar att vi inte kan fatta eller säga vem Gud är - bara vad eller vem Gud inte är. Ibland tänker jag att vi missbrukar denna insikt om vår mänskliga begränsning inför gudsmysteriet. Det kan handla om rädsla eller i värsta fall bekvämlighet.

Det är visserligen sant att Gud alltid är större än våra ord, våra bilder, våra definitioner. Men lika sant är att Gud gjort sig synlig för oss i Jesus från Nasaret. En extrem betoning på Guds outgrundlighet riskerar att reducera gudomen till en konturlös och ibland godtycklig kraft och därmed också att dölja eller förneka Guds person (i Treenighetens mysterium).

Hur skulle kärleken någonsin kunna vara annat än personlig? Samtidigt är det kanske just detta som skrämmer oss. Att Någon vill mig något. Kärleken är alltid konkret, den nöjer sig inte med vackra principer.

Det är genom våra erfarenheter vi lär oss, ibland på ett smärtsamt sätt, att kärleken inte lämnar oss ifred ens när vi vänder oss bort. Om vi slutar fly och blir stilla kan vi höra hur Anden viskar i vårt innersta. Jesus Kristus - Faderns kärlek inkarnerad i Sonen - bultar oförtröttligt. Men kärleken bryter aldrig upp hjärtats dörr; vi måste själva öppna. Kärleken söker alltid sitt gensvar i den fria handlingen.

/Lasaros

P.S. Såg en reklamannons idag som fick mig att reflektera vidare. Annonsen innehöll en slank och vacker ung kvinna fotograferad snett bakifrån i ett par tajta jeans. Över bilden texten "I believe in me from every angle". En variation på jagiskhetens tema: Jag tror på mig själv. Eller: jag tror på mig så länge jag kan visa upp mig på ett sätt som väcker omgivningens beundran. Den stora ensamhetens mantra.

Jag tror på mig själv liksom jag tror på andra. Varför? Därför att någon som är oändligt mycket större än jag älskar mig. Och andra genom mig. Och mig genom andra. Ingen är ensam.

Tilliten, leendet och livsmodet

Sommaren känns redan avlägsen, trots att vi i almanackan bara står på tröskeln till höst. Men det gör mig inget om hösten kommer tidigt i år, särskilt inte klara dagar som den här.

Hemma går renoveringen in på upploppet även om det återstår en hel del som helst ska bli färdigt före vintern. Vissa dagar känner jag mig stressad, men just nu är jag både tacksam och hoppfull.

Jag tänker på Martin Lönnebo som jag träffade den gångna helgen. I sin bok Hjärtats nycklar har Martin valt att kalla den första nyckeln livsmod - en nyckel som är knuten till leendet, särskilt barnets första leende.

En annan av hjärtats - och livets - nycklar är för mig tillit, även om just den inte finns med bland Martin Lönnebos tolv nycklar. Vad är då symbolen eller tecknet för tillit? Varför inte det lilla barnet som vänder sig mot den vuxne, kanske för att få hålla mammas eller pappas hand och känna tryggheten i den större handens grepp om den mindre? Eller varför inte barnet som längtansfullt kryper tätt intill, kanske sträcker armarna uppåt i förväntan om bli lyft upp i famnen och buren?

Gud vill ständigt komma barnet till mötes - dig, mig, oss alla. Låt oss sträcka oss mot Honom.

/Lasaros