Bland alla tillhörigheter som ska tröskas igenom i samband med en flytt blir det tydligt hur mycket som kan undvaras. Samtidigt står det klart vilka föremål som betyder något mer.
På nattduksbordet ligger det ryska gipskrucifixet som jag fick i samband med ett besök i en by utanför Sankt Petersburg några år efter kommunismens fall. Medan monument över partipampar och massmördare slogs sönder och fraktades bort blomstrade tillverkningen av ikoner och krucifix. I stället för att hylla döda sovjetiska idoler kunde ryssarna åter fritt och öppet vörda ikonerna som synliga tecken på sin återvunna mänskliga värdighet.
Jag kommer att tänka på min finlandssvenske morfar. Som ung familjefar var han med om Finlands två krig som batterist och chaufför. Jag minns att han berättade om de ryska krypskyttarna som från andra sidan sjön lurpassade på badsugna finska soldater. Han berättade en del annat också, när inte mormor var i närheten och förmanade honom. Man skulle inte tala om kriget, särskilt inte med barn.
Efter ett liv som bonde och predikant, ömsom i Finland, ömsom i Sverige, låg morfar till slut ensam i en sjukhussäng i Bergslagen. Mormor hade somnat in något år tidigare efter att ha funnits vid hans sida i över femtio år. Den gamle mannens diabetes hade tagit ifrån honom synen och av benen fanns mot slutet bara stumpar kvar. Men den inre blicken var ofördärvad, värdigheten intakt.
Jag ser på Kristus där Han ligger på rygg bredvid klockradion. De guldmålade armarna är utsträckta; Gud själv är utblottad, maktlös. Fadern blöder genom Sonen.
/Lasaros
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar