Sommaren är inte bara ljus, den rymmer också mörker. Även den soligaste sommardag kan förmörkas av trasighet och smärta.
En del av oss har svårt att hantera själva livet, säkert går de flesta igenom sådana perioder. Kanske försöker vi gömma undan det mörka bakom en ljus kuliss – ledan och ångesten sveps in i ett skyddande hölje av kaffe med jordgubbar och vispgrädde; oron för att inte hinna med barnen botas av en påkostad utlandssemester. Men rädslan för att inte klara av livet, att inte duga – ja, vad gör vi med den?
Då och då känner jag hur vemodet greppar tag om hela mitt väsen: känslan av tiden som rinner iväg, misslyckanden som kastar långa skuggor, ekon av oräkneliga försummelser och dåliga beslut; som ville någon smula sönder mina tappra försök, mina drömmar, mitt liv.
Andra gånger uppfylls jag av ett helt annat slags känsla. Som när jag tillsammans med min äldsta dotter färdas genom ett förvandlat landskap: kvällssolen smeker fälten och grönskan, och allt bäddas in i den första julidagens kvardröjande värme. Jag blundar med öppna ögon och känner ljuset flöda som ett tecken på en osynlig närvaro.
Livet är inte enkelt, inte någon okomplicerad resa som i jämn fart tar oss från punkt A till punkt B. De svåra känslorna kan dövas på många sätt; flyktvägarna är många, men alla slutar förr eller senare i en återvändsgränd.
Jag tänker att det handlar om att upptäcka en närvaro i det till synes kaotiska; ett kärlekens ansikte mitt i virrvarret av händelser, möten, krav och beslut. Ett namn som jag får upprepa tyst för mig själv; som ett svar på mörkrets, lidandets och den stora tomhetens frågor.
Låt oss i sommar be om barmhärtighet, om vishet, om mod att älska.
Jesus Kristus, Guds son, skänk oss din frid, den frid som världen inte kan ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar