Överraskningarnas Gud

En kollega berättade en glad nyhet idag: hon hade äntligen hittat en lägenhet efter en längre tids letande. Delandet av den goda nyheten ledde oss vidare in i ett djupare samtal om flera viktiga saker. Om inriktningen i vårt arbete. Om möjliga vägar framåt. Även till den viktigaste frågan: Vem är Gud och vad vill Han oss?

Vi enades om att Gud är överraskningarnas Gud. Och kärlekens och sanningens.

En del värjer sig mot att på detta sätt tala om Guds egenskaper. Den negativa (eller apofatiska) teologin betonar att vi inte kan fatta eller säga vem Gud är - bara vad eller vem Gud inte är. Ibland tänker jag att vi missbrukar denna insikt om vår mänskliga begränsning inför gudsmysteriet. Det kan handla om rädsla eller i värsta fall bekvämlighet.

Det är visserligen sant att Gud alltid är större än våra ord, våra bilder, våra definitioner. Men lika sant är att Gud gjort sig synlig för oss i Jesus från Nasaret. En extrem betoning på Guds outgrundlighet riskerar att reducera gudomen till en konturlös och ibland godtycklig kraft och därmed också att dölja eller förneka Guds person (i Treenighetens mysterium).

Hur skulle kärleken någonsin kunna vara annat än personlig? Samtidigt är det kanske just detta som skrämmer oss. Att Någon vill mig något. Kärleken är alltid konkret, den nöjer sig inte med vackra principer.

Det är genom våra erfarenheter vi lär oss, ibland på ett smärtsamt sätt, att kärleken inte lämnar oss ifred ens när vi vänder oss bort. Om vi slutar fly och blir stilla kan vi höra hur Anden viskar i vårt innersta. Jesus Kristus - Faderns kärlek inkarnerad i Sonen - bultar oförtröttligt. Men kärleken bryter aldrig upp hjärtats dörr; vi måste själva öppna. Kärleken söker alltid sitt gensvar i den fria handlingen.

/Lasaros

P.S. Såg en reklamannons idag som fick mig att reflektera vidare. Annonsen innehöll en slank och vacker ung kvinna fotograferad snett bakifrån i ett par tajta jeans. Över bilden texten "I believe in me from every angle". En variation på jagiskhetens tema: Jag tror på mig själv. Eller: jag tror på mig så länge jag kan visa upp mig på ett sätt som väcker omgivningens beundran. Den stora ensamhetens mantra.

Jag tror på mig själv liksom jag tror på andra. Varför? Därför att någon som är oändligt mycket större än jag älskar mig. Och andra genom mig. Och mig genom andra. Ingen är ensam.

Tilliten, leendet och livsmodet

Sommaren känns redan avlägsen, trots att vi i almanackan bara står på tröskeln till höst. Men det gör mig inget om hösten kommer tidigt i år, särskilt inte klara dagar som den här.

Hemma går renoveringen in på upploppet även om det återstår en hel del som helst ska bli färdigt före vintern. Vissa dagar känner jag mig stressad, men just nu är jag både tacksam och hoppfull.

Jag tänker på Martin Lönnebo som jag träffade den gångna helgen. I sin bok Hjärtats nycklar har Martin valt att kalla den första nyckeln livsmod - en nyckel som är knuten till leendet, särskilt barnets första leende.

En annan av hjärtats - och livets - nycklar är för mig tillit, även om just den inte finns med bland Martin Lönnebos tolv nycklar. Vad är då symbolen eller tecknet för tillit? Varför inte det lilla barnet som vänder sig mot den vuxne, kanske för att få hålla mammas eller pappas hand och känna tryggheten i den större handens grepp om den mindre? Eller varför inte barnet som längtansfullt kryper tätt intill, kanske sträcker armarna uppåt i förväntan om bli lyft upp i famnen och buren?

Gud vill ständigt komma barnet till mötes - dig, mig, oss alla. Låt oss sträcka oss mot Honom.

/Lasaros

Sommartankar

Sommaren är inte bara ljus, den rymmer också mörker. Även den soligaste sommardag kan förmörkas av trasighet och smärta.

En del av oss har svårt att hantera själva livet, säkert går de flesta igenom sådana perioder. Kanske försöker vi gömma undan det mörka bakom en ljus kuliss – ledan och ångesten sveps in i ett skyddande hölje av kaffe med jordgubbar och vispgrädde; oron för att inte hinna med barnen botas av en påkostad utlandssemester. Men rädslan för att inte klara av livet, att inte duga – ja, vad gör vi med den?

Då och då känner jag hur vemodet greppar tag om hela mitt väsen: känslan av tiden som rinner iväg, misslyckanden som kastar långa skuggor, ekon av oräkneliga försummelser och dåliga beslut; som ville någon smula sönder mina tappra försök, mina drömmar, mitt liv.

Andra gånger uppfylls jag av ett helt annat slags känsla. Som när jag tillsammans med min äldsta dotter färdas genom ett förvandlat landskap: kvällssolen smeker fälten och grönskan, och allt bäddas in i den första julidagens kvardröjande värme. Jag blundar med öppna ögon och känner ljuset flöda som ett tecken på en osynlig närvaro.

Livet är inte enkelt, inte någon okomplicerad resa som i jämn fart tar oss från punkt A till punkt B. De svåra känslorna kan dövas på många sätt; flyktvägarna är många, men alla slutar förr eller senare i en återvändsgränd.

Jag tänker att det handlar om att upptäcka en närvaro i det till synes kaotiska; ett kärlekens ansikte mitt i virrvarret av händelser, möten, krav och beslut. Ett namn som jag får upprepa tyst för mig själv; som ett svar på mörkrets, lidandets och den stora tomhetens frågor.

Låt oss i sommar be om barmhärtighet, om vishet, om mod att älska.
Jesus Kristus, Guds son, skänk oss din frid, den frid som världen inte kan ge.

/Lasaros

Brutet ljus

I min hand ett brutet vaxljus,
skenet varmt och bländande
som när solljuset faller in i en glänta
silat mellan löv och grenar
en tidig vårmorgon.

Ljuset brinner klart och stilla,
vekens tunna ryggrad
håller samman styckena
tills lågan läkt
det trasiga.

/Lasaros

Rädsla

Varför är jag så förtvivlat rädd att säga vad jag tycker? Det beror kanske på att jag så ofta är osäker på min egen ståndpunkt. Eller så är jag trött på att bli ifrågasatt. Men den här sortens rädsla är destruktiv på så många sätt, därför måste den avvisas.

Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, säger ju Jesus. Alltså bör jag öva mig i att lita på den kärlek som bär världen, trots att makten och hatet tycks regera.

Vägra acceptera ironin och den krassa cynismen som tecken på klarsyn och realism; bekänn i stället kärlekens mysterium som universums drivkraft.

Betrakta profetens bild av krukmakaren vid drejskivan - betänk sedan hur kärlekens händer omformar själva kosmos, nu, i varje ögonblick. Och sedan...

Kristus är sannerligen uppstånden.

/Lasaros

Kristus på nattduksbordet

Bland alla tillhörigheter som ska tröskas igenom i samband med en flytt blir det tydligt hur mycket som kan undvaras. Samtidigt står det klart vilka föremål som betyder något mer.

På nattduksbordet ligger det ryska gipskrucifixet som jag fick i samband med ett besök i en by utanför Sankt Petersburg några år efter kommunismens fall. Medan monument över partipampar och massmördare slogs sönder och fraktades bort blomstrade tillverkningen av ikoner och krucifix. I stället för att hylla döda sovjetiska idoler kunde ryssarna åter fritt och öppet vörda ikonerna som synliga tecken på sin återvunna mänskliga värdighet.

Jag kommer att tänka på min finlandssvenske morfar. Som ung familjefar var han med om Finlands två krig som batterist och chaufför. Jag minns att han berättade om de ryska krypskyttarna som från andra sidan sjön lurpassade på badsugna finska soldater. Han berättade en del annat också, när inte mormor var i närheten och förmanade honom. Man skulle inte tala om kriget, särskilt inte med barn.

Efter ett liv som bonde och predikant, ömsom i Finland, ömsom i Sverige, låg morfar till slut ensam i en sjukhussäng i Bergslagen. Mormor hade somnat in något år tidigare efter att ha funnits vid hans sida i över femtio år. Den gamle mannens diabetes hade tagit ifrån honom synen och av benen fanns mot slutet bara stumpar kvar. Men den inre blicken var ofördärvad, värdigheten intakt.

Jag ser på Kristus där Han ligger på rygg bredvid klockradion. De guldmålade armarna är utsträckta; Gud själv är utblottad, maktlös. Fadern blöder genom Sonen.

/Lasaros

Ett litet barn är livet

Det är rörigt just nu. Så hör jag mig själv säga, ofta. Och så känner jag verkligen.

Jag tänker på min fyraåriga dotter (hon fyller fem i maj). Hon har temperament som få. När hon blir arg (och det blir hon ofta, särskilt vid matbordet) lämnar hon med blixtrande ögon och munnen hopknipen den övriga familjen och stegar demonstrativt ut i sitt rum där leksaker, böcker och smycken ligger kringkastade över hela golvet. Innan dörren far igen med en smäll vänder hon sig till den eller dem som ådragit sig hennes misshag och rikta några väl valda ord till vederbörande. Efter några minuters gråt (vars kvalité kan variera från fullkomlig äkthet till det rent teatrala) har vredesutbrottet som regel bedarrat. Då gäller det att uppbåda en kombination av empati, botfärdighet och diplomatisk finess, annars riskerar huset att skakas av ännu ett vulkaniskt utbrott.

Delar av barnets beteende är förutsägbara, följer ett något sånär begripligt mönster. Annat tillhör mysterierna. Leksaker ligger inte alltid i sina lådor, lika lite som barn alltid sitter fint och äter sin gröt utan att knota eller spilla.

Det är rörigt - och ska så vara. Sådant är ju som bekant livet. Som ett litet barn.

/Lasaros