Vem är Gud?

Så här i jultid kan man med fog ställa sig frågan 'Vad handlar julen om egentligen?'.
Det kristna svaret är: Julen innebär firandet av Jesu födelse.

Jag läste nyligen en artikel om svenskarnas andlighet som uppenbarligen är av en modern och nydanande typ. På frågan om vem eller vad Gud är var det bara omkring 10 procent av svenskarna som sa sig uppfatta Gud enligt traditionell kristen uppfattning - dvs. som en personlig och allsmäktig ande vars existens föregår och är oberoende av människan.

Enligt min mening - som förhoppningsvis också är den kristna uppfattningen - är julen en av de företeelser som allra tydligast gör den kristna gudsuppfattningen unik. Gud gör sig synlig i historien och efterlämnar vittnesbörd som inte går att passa in i några allmänreligiösa mallar.

Med andra ord: Guds människoblivande, inkarnationen, tvingar oss att ta ställning. Man skulle kunna kalla det Jesusproblemet. Är berättelsen om Jesu liv - däribland födelsen - en vacker saga, ett hopkok av mer eller mindre legendartat material? Eller skedde något i Betlehem i den perifera romerska provinsen Palestina några år före vår tideräknings början som överskrider naturens ordningar och som ingår i en berättelse med kosmiska dimensioner?

Kristen tro kan inte reduceras till att besvara en gigantisk fråga med ett enkelt ja. För även om kristen tro kan sägas rymma Svaret med stort S - Jesus Kristus - så ställer detta svar själv tusen frågor. Där börjar det stora äventyret.

Överraskningarnas Gud

En kollega berättade en glad nyhet idag: hon hade äntligen hittat en lägenhet efter en längre tids letande. Delandet av den goda nyheten ledde oss vidare in i ett djupare samtal om flera viktiga saker. Om inriktningen i vårt arbete. Om möjliga vägar framåt. Även till den viktigaste frågan: Vem är Gud och vad vill Han oss?

Vi enades om att Gud är överraskningarnas Gud. Och kärlekens och sanningens.

En del värjer sig mot att på detta sätt tala om Guds egenskaper. Den negativa (eller apofatiska) teologin betonar att vi inte kan fatta eller säga vem Gud är - bara vad eller vem Gud inte är. Ibland tänker jag att vi missbrukar denna insikt om vår mänskliga begränsning inför gudsmysteriet. Det kan handla om rädsla eller i värsta fall bekvämlighet.

Det är visserligen sant att Gud alltid är större än våra ord, våra bilder, våra definitioner. Men lika sant är att Gud gjort sig synlig för oss i Jesus från Nasaret. En extrem betoning på Guds outgrundlighet riskerar att reducera gudomen till en konturlös och ibland godtycklig kraft och därmed också att dölja eller förneka Guds person (i Treenighetens mysterium).

Hur skulle kärleken någonsin kunna vara annat än personlig? Samtidigt är det kanske just detta som skrämmer oss. Att Någon vill mig något. Kärleken är alltid konkret, den nöjer sig inte med vackra principer.

Det är genom våra erfarenheter vi lär oss, ibland på ett smärtsamt sätt, att kärleken inte lämnar oss ifred ens när vi vänder oss bort. Om vi slutar fly och blir stilla kan vi höra hur Anden viskar i vårt innersta. Jesus Kristus - Faderns kärlek inkarnerad i Sonen - bultar oförtröttligt. Men kärleken bryter aldrig upp hjärtats dörr; vi måste själva öppna. Kärleken söker alltid sitt gensvar i den fria handlingen.

/Lasaros

P.S. Såg en reklamannons idag som fick mig att reflektera vidare. Annonsen innehöll en slank och vacker ung kvinna fotograferad snett bakifrån i ett par tajta jeans. Över bilden texten "I believe in me from every angle". En variation på jagiskhetens tema: Jag tror på mig själv. Eller: jag tror på mig så länge jag kan visa upp mig på ett sätt som väcker omgivningens beundran. Den stora ensamhetens mantra.

Jag tror på mig själv liksom jag tror på andra. Varför? Därför att någon som är oändligt mycket större än jag älskar mig. Och andra genom mig. Och mig genom andra. Ingen är ensam.

Tilliten, leendet och livsmodet

Sommaren känns redan avlägsen, trots att vi i almanackan bara står på tröskeln till höst. Men det gör mig inget om hösten kommer tidigt i år, särskilt inte klara dagar som den här.

Hemma går renoveringen in på upploppet även om det återstår en hel del som helst ska bli färdigt före vintern. Vissa dagar känner jag mig stressad, men just nu är jag både tacksam och hoppfull.

Jag tänker på Martin Lönnebo som jag träffade den gångna helgen. I sin bok Hjärtats nycklar har Martin valt att kalla den första nyckeln livsmod - en nyckel som är knuten till leendet, särskilt barnets första leende.

En annan av hjärtats - och livets - nycklar är för mig tillit, även om just den inte finns med bland Martin Lönnebos tolv nycklar. Vad är då symbolen eller tecknet för tillit? Varför inte det lilla barnet som vänder sig mot den vuxne, kanske för att få hålla mammas eller pappas hand och känna tryggheten i den större handens grepp om den mindre? Eller varför inte barnet som längtansfullt kryper tätt intill, kanske sträcker armarna uppåt i förväntan om bli lyft upp i famnen och buren?

Gud vill ständigt komma barnet till mötes - dig, mig, oss alla. Låt oss sträcka oss mot Honom.

/Lasaros

Sommartankar

Sommaren är inte bara ljus, den rymmer också mörker. Även den soligaste sommardag kan förmörkas av trasighet och smärta.

En del av oss har svårt att hantera själva livet, säkert går de flesta igenom sådana perioder. Kanske försöker vi gömma undan det mörka bakom en ljus kuliss – ledan och ångesten sveps in i ett skyddande hölje av kaffe med jordgubbar och vispgrädde; oron för att inte hinna med barnen botas av en påkostad utlandssemester. Men rädslan för att inte klara av livet, att inte duga – ja, vad gör vi med den?

Då och då känner jag hur vemodet greppar tag om hela mitt väsen: känslan av tiden som rinner iväg, misslyckanden som kastar långa skuggor, ekon av oräkneliga försummelser och dåliga beslut; som ville någon smula sönder mina tappra försök, mina drömmar, mitt liv.

Andra gånger uppfylls jag av ett helt annat slags känsla. Som när jag tillsammans med min äldsta dotter färdas genom ett förvandlat landskap: kvällssolen smeker fälten och grönskan, och allt bäddas in i den första julidagens kvardröjande värme. Jag blundar med öppna ögon och känner ljuset flöda som ett tecken på en osynlig närvaro.

Livet är inte enkelt, inte någon okomplicerad resa som i jämn fart tar oss från punkt A till punkt B. De svåra känslorna kan dövas på många sätt; flyktvägarna är många, men alla slutar förr eller senare i en återvändsgränd.

Jag tänker att det handlar om att upptäcka en närvaro i det till synes kaotiska; ett kärlekens ansikte mitt i virrvarret av händelser, möten, krav och beslut. Ett namn som jag får upprepa tyst för mig själv; som ett svar på mörkrets, lidandets och den stora tomhetens frågor.

Låt oss i sommar be om barmhärtighet, om vishet, om mod att älska.
Jesus Kristus, Guds son, skänk oss din frid, den frid som världen inte kan ge.

/Lasaros

Brutet ljus

I min hand ett brutet vaxljus,
skenet varmt och bländande
som när solljuset faller in i en glänta
silat mellan löv och grenar
en tidig vårmorgon.

Ljuset brinner klart och stilla,
vekens tunna ryggrad
håller samman styckena
tills lågan läkt
det trasiga.

/Lasaros

Rädsla

Varför är jag så förtvivlat rädd att säga vad jag tycker? Det beror kanske på att jag så ofta är osäker på min egen ståndpunkt. Eller så är jag trött på att bli ifrågasatt. Men den här sortens rädsla är destruktiv på så många sätt, därför måste den avvisas.

Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, säger ju Jesus. Alltså bör jag öva mig i att lita på den kärlek som bär världen, trots att makten och hatet tycks regera.

Vägra acceptera ironin och den krassa cynismen som tecken på klarsyn och realism; bekänn i stället kärlekens mysterium som universums drivkraft.

Betrakta profetens bild av krukmakaren vid drejskivan - betänk sedan hur kärlekens händer omformar själva kosmos, nu, i varje ögonblick. Och sedan...

Kristus är sannerligen uppstånden.

/Lasaros

Kristus på nattduksbordet

Bland alla tillhörigheter som ska tröskas igenom i samband med en flytt blir det tydligt hur mycket som kan undvaras. Samtidigt står det klart vilka föremål som betyder något mer.

På nattduksbordet ligger det ryska gipskrucifixet som jag fick i samband med ett besök i en by utanför Sankt Petersburg några år efter kommunismens fall. Medan monument över partipampar och massmördare slogs sönder och fraktades bort blomstrade tillverkningen av ikoner och krucifix. I stället för att hylla döda sovjetiska idoler kunde ryssarna åter fritt och öppet vörda ikonerna som synliga tecken på sin återvunna mänskliga värdighet.

Jag kommer att tänka på min finlandssvenske morfar. Som ung familjefar var han med om Finlands två krig som batterist och chaufför. Jag minns att han berättade om de ryska krypskyttarna som från andra sidan sjön lurpassade på badsugna finska soldater. Han berättade en del annat också, när inte mormor var i närheten och förmanade honom. Man skulle inte tala om kriget, särskilt inte med barn.

Efter ett liv som bonde och predikant, ömsom i Finland, ömsom i Sverige, låg morfar till slut ensam i en sjukhussäng i Bergslagen. Mormor hade somnat in något år tidigare efter att ha funnits vid hans sida i över femtio år. Den gamle mannens diabetes hade tagit ifrån honom synen och av benen fanns mot slutet bara stumpar kvar. Men den inre blicken var ofördärvad, värdigheten intakt.

Jag ser på Kristus där Han ligger på rygg bredvid klockradion. De guldmålade armarna är utsträckta; Gud själv är utblottad, maktlös. Fadern blöder genom Sonen.

/Lasaros

Ett litet barn är livet

Det är rörigt just nu. Så hör jag mig själv säga, ofta. Och så känner jag verkligen.

Jag tänker på min fyraåriga dotter (hon fyller fem i maj). Hon har temperament som få. När hon blir arg (och det blir hon ofta, särskilt vid matbordet) lämnar hon med blixtrande ögon och munnen hopknipen den övriga familjen och stegar demonstrativt ut i sitt rum där leksaker, böcker och smycken ligger kringkastade över hela golvet. Innan dörren far igen med en smäll vänder hon sig till den eller dem som ådragit sig hennes misshag och rikta några väl valda ord till vederbörande. Efter några minuters gråt (vars kvalité kan variera från fullkomlig äkthet till det rent teatrala) har vredesutbrottet som regel bedarrat. Då gäller det att uppbåda en kombination av empati, botfärdighet och diplomatisk finess, annars riskerar huset att skakas av ännu ett vulkaniskt utbrott.

Delar av barnets beteende är förutsägbara, följer ett något sånär begripligt mönster. Annat tillhör mysterierna. Leksaker ligger inte alltid i sina lådor, lika lite som barn alltid sitter fint och äter sin gröt utan att knota eller spilla.

Det är rörigt - och ska så vara. Sådant är ju som bekant livet. Som ett litet barn.

/Lasaros

En ny dag i boken

Nästan två veckor har gått sedan jag bloggade senast. Naturligtvis beror det på att ovanligt mycket har hänt.

Våren är äntligen på väg, och med den en ny början. Min livskamrat och jag har ägnat lediga stunder åt att rensa förråd och tömma bokhyllor. Ut med det gamla - men inte in med alltför mycket nytt, hoppas jag. Nej, lämna åtminstone något av det återvunna tomrummet ifred. Vi behöver rum att andas i tidens kvävande gytter. På samma sätt skulle vi klara oss dåligt utan fickor av tystnad i bruset.

Så gott det är att sätta sig ner och njuta av en stunds frihet från tingens och ljudens tyranni.

Vad är sanning?

Just nu är jag inne i en period av tvivel. Mycket av det jag hållit fast vid känns osäkert; det finns ju så många uppfattningar om och tolkningar av världen. Och som kristen märker jag att mina åsikter och värderingar inte med självklarhet stämmer överens med andra kristnas.

Samtidigt känner jag mig förvånansvärt väl till mods mitt i en tid av förändring (familjen ska flytta snart). Det är som om min tillit inte med nödvändighet beror av hur väl jag kan definiera min tro.

Gud, tack att jag får lita på din kärlek, du som alltid är större än jag kan förstå.

/Lasaros

Goda intentioner

Goda intentioner föder ofta storslagna planer. Jag vill så mycket och jag vill så väl. Varför rinner trots detta så mycket ut i sanden? Tiden rusar fram, säger jag. Men det är inte sant, det är jag som rusar fram. Var det inte Skalman som sa att SKYNDA är ett fult ord. MÅSTE är ett annat.

Min äldsta dotter är nu tolv år. När hon var nio eller tio skrev hon ner sina tankar och känslor på ett papper och lämnade till pappa och mamma. Jag minns fortfarande några av orden hon använde, bråttom var ett, räkning ett annat. Med dessa ord ville hon berätta för oss vad som ibland gjorde henne orolig eller ledsen. Ur vår dotters synvinkel var vuxenhet detsamma som konstant brist på tid och (ibland) oro för familjens ekonomi.

När ska jag lära mig att leva på ett annat sätt, ett nytt sätt? Varför inte idag.

/Lasaros

Tillit i fastetid

Mitt liv hänger på en skör tråd. Varje dag kan vara den sista. När jag betänker detta faktum kan jag komma till vitt skilda slutsatser. Antingen blir jag rädd och tänker "Gode Gud, låt mig slippa motgångar och olycka - jag vill inte dö!". Eller så inser jag att den där sköra tråden en dag kommer att brista, vare sig jag vill det eller ej, och att jag måste förhålla mig till den verkligheten.

Ingen människa undgår känslor av vanmakt, litenhet och rädsla. Jag ber: Gud, låt fastetiden bli en övning i tillit. Jag är inte stor och stark, men jag vandrar inte ensam.

Någon hängde upp mig i livstråden och håller den i varje ögonblick. Jag får tro att denne Någon också tar emot mig den dag tråden brister. Amen.

Fasta

Jag överväger att fasta. Men från vad? Kanske är det inte avgörande vad jag väljer. Det viktiga är att jag väljer något. Det vill säga övningen som sådan: att välja bort.

Aforism för en liten människa

Jag är kanske en mycket liten människa. Men jag är människa – och redan det är stort.

/Lasaros

DAGENS CITAT:
"Wall Street är en avkrok. Världens centrum är ett gruppboende vid en bygata där det sista caféet sedan länge är stängt och igenbommat. Världens centrum finns överallt där människor överger sina positioner på tillvarons yta för att leva tillsammans i ömsesidig respekt. Där det sker skapas något som inte kan köpas för pengar men som den här världen är i akut behov av: Ett centrum av hopp."

(Tomas Sjödin i förordet till Ömsint liv i en våldsam värld av Jean Vanier och Stanley Hauerwas)

Kort paus

Bloggar igen idag, för första gången på över en vecka. Det har varit mycket den senaste tiden, kanske alltför mycket.

Så här mitt i arbetsdagen - på väg mot nästa uppgift - känns det befriande att stanna upp för några sekunder, se ut genom fönstret och ta in vintersolens ljus som är nästan obarmhärtigt i sin kraft och skönhet.

Jag ber Jesusbönen: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare.

/Lasaros

Åsikter om allt?

Det händer nu och då att jag blir så ivrig att yttra min mening att jag avbryter andra människor, trots att jag själv ogillar när andra beter sig så mot mig. Inte så unikt, kanske.

Men jag brottas just nu med frågan vad den där impulsen står för. Varför måste jag säga emot så snart någon säger något som jag inte håller med om? Har jag verkligen något väsentligt att tillföra diskussionen - eller är jag inte är helt tillfreds med mig själv?

Visst behöver man få säga sin mening ibland, men inte ständigt och jämt. Man kan välja att lyssna i stället.

/Lasaros

Valfrihet

Att leva är att välja. Jag försöker tänka på det. Men ofta rusar jag fram utan att uppleva mina handlingar som självvalda. Varför är det så? För att hitta svaret på den frågan måste jag backa tillbaka i händelsekedjan. Vad tänker jag om mig själv och om världen omkring mig? Där, tror jag, börjar jag välja mitt liv.



/Lasaros

Stora beslut

Min familj har nyligen fattat ett så kallat stort beslut. Ett stort beslut har betydande konsekvenser. I vårt fall handlar beslutet om ett (för oss) stort ekonomiskt åtagande. Konsekvenserna om vi inte kan hantera ansvaret blir svåra, inte bara för oss som föräldrar utan också för våra barn.

Allt detta är jag medveten om. Men jag undrar ändå: vilka beslut i livet är de verkligt stora? Är det frågan: är du beredd att skriva under det här viktiga kontraktet? Eller är det svaret på frågan: Älskar du mig?

Och vi svarar alltid - till sist - med våra liv.

/Lasaros

Stressad

Varför känner jag mig så ofta stressad - och hur hanterar jag stressen?

Förmodligen är källan till stressen lika mycket jag själv som omständigheterna omkring mig. Och faktum är att en inte obetydlig del av dessa omständigheter är konsekvenser av mina egna val.

Här är några strategier jag försöker använda för att hindra stressen att gripa mig om strupen:
- acceptera att jag inte kan kontrollera min omvärld;
- utvärdera mina val med hjälp av frågan "Kommer det jag nu väljer att öka eller minska min känsla av stress?";
- sätta av tillräcklig tid till sömn, motion, avspänning och reflektion.

/Lasaros

Oro och tillit

Vissa dagar är svårare att ta sig igenom än andra; oron växer tills dess tyngd är mer än jag kan bära. Så jag släpper den, låter den falla till marken som en stenbumling och övar mig därmed i tillit. Tillit till vem då? Andra människor ibland, men ytterst till Gud.

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila."
Matt 11:28

Andra dagar får jag bära en skärva av en annans börda; det kan innebära att ringa och fråga hur det är, bjuda på en fika eller bara sitta ner och småprata en stund. Till synes små saker.

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag."
Gal. 6.2

/Lasaros

Ödmjukhet

Ödmjuk är var och en som håller sina egna misslyckanden ständigt för ögonen. Kristen är den som hoppas på Guds nåd och förbarmande och vill omvända sig.

/Lasaros


Det är varken mina goda eller dåliga handlingar som för mig till Gud och gör mig redo för rättfärdighet utan min attityd. Den som upphöjer sig skall bli förringad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

(Fader Benedikt, ur tankar i förfastan, inför Publikanens och fariséens söndag)

Lyckligt lottad

Kris är ett relativt ord, tänker jag med bilderna från Haiti i färskt minne.

Vår västerländska "kris" är av andligt slag; ett samhälle präglat av jagiskhet, ett överflöd av ting och ett underskott på kärlek och medkänsla hamnar snart där - i krisen.

Och det finns en tydlig koppling mellan vår kollektiva girighet och likgiltighet till de bakgator på klotet som stavas Haiti, Kongo-Kinshasa eller något annat, ännu mer bortglömt av medierna.

Men låt mig börja med mig själv här och nu. Igår gav vår familj en liten summa till Radiohjälpen. En symbolisk handling, löjligt liten kan tyckas.

Kanske är det just detta som kännetecknar det verkligt värdefulla - att det tycks löjligt litet i världens ögon.

"...det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud..."
1 Kor. 1:28

/Lasaros

Sista vintern på landet

23 januari 2010














När jag gick ut för att hämta tidningen i morse kunde jag inte låta bli att ta vägen om fågelbordet.

Fantastiskt att se småfålarnas kvicka rörelser kring matplatsen medan dimmorna svävade över snön i fonden...

Skapelsen är häpnadsväckande!

Lite vemodigt är det att tänka på att detta är sista vintern på landet för vår familj. Men sådant är livet.

/Lasaros

Välkommen till en blogg för livet!

Bästa bloggläsare,

Idag är en speciell dag. Inte bara för att varje ny dag är unik och en gåva (vilket är sant) - utan för att Lasarosbloggen öppnar idag, den 22 januari 2010.

Den här bloggen vill vara en plats för livet. Inte bara om livet utan för livet.

För mig är bibelns berättelse om Lasaros, Marias och Martas bror, en symbol för att död kan vändas till liv, men bara av den som är källan till allt liv, det vill säga Gud själv.

"Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus."
Ps. 36:10

/Lasaros