Kristus på nattduksbordet

Bland alla tillhörigheter som ska tröskas igenom i samband med en flytt blir det tydligt hur mycket som kan undvaras. Samtidigt står det klart vilka föremål som betyder något mer.

På nattduksbordet ligger det ryska gipskrucifixet som jag fick i samband med ett besök i en by utanför Sankt Petersburg några år efter kommunismens fall. Medan monument över partipampar och massmördare slogs sönder och fraktades bort blomstrade tillverkningen av ikoner och krucifix. I stället för att hylla döda sovjetiska idoler kunde ryssarna åter fritt och öppet vörda ikonerna som synliga tecken på sin återvunna mänskliga värdighet.

Jag kommer att tänka på min finlandssvenske morfar. Som ung familjefar var han med om Finlands två krig som batterist och chaufför. Jag minns att han berättade om de ryska krypskyttarna som från andra sidan sjön lurpassade på badsugna finska soldater. Han berättade en del annat också, när inte mormor var i närheten och förmanade honom. Man skulle inte tala om kriget, särskilt inte med barn.

Efter ett liv som bonde och predikant, ömsom i Finland, ömsom i Sverige, låg morfar till slut ensam i en sjukhussäng i Bergslagen. Mormor hade somnat in något år tidigare efter att ha funnits vid hans sida i över femtio år. Den gamle mannens diabetes hade tagit ifrån honom synen och av benen fanns mot slutet bara stumpar kvar. Men den inre blicken var ofördärvad, värdigheten intakt.

Jag ser på Kristus där Han ligger på rygg bredvid klockradion. De guldmålade armarna är utsträckta; Gud själv är utblottad, maktlös. Fadern blöder genom Sonen.

/Lasaros

Ett litet barn är livet

Det är rörigt just nu. Så hör jag mig själv säga, ofta. Och så känner jag verkligen.

Jag tänker på min fyraåriga dotter (hon fyller fem i maj). Hon har temperament som få. När hon blir arg (och det blir hon ofta, särskilt vid matbordet) lämnar hon med blixtrande ögon och munnen hopknipen den övriga familjen och stegar demonstrativt ut i sitt rum där leksaker, böcker och smycken ligger kringkastade över hela golvet. Innan dörren far igen med en smäll vänder hon sig till den eller dem som ådragit sig hennes misshag och rikta några väl valda ord till vederbörande. Efter några minuters gråt (vars kvalité kan variera från fullkomlig äkthet till det rent teatrala) har vredesutbrottet som regel bedarrat. Då gäller det att uppbåda en kombination av empati, botfärdighet och diplomatisk finess, annars riskerar huset att skakas av ännu ett vulkaniskt utbrott.

Delar av barnets beteende är förutsägbara, följer ett något sånär begripligt mönster. Annat tillhör mysterierna. Leksaker ligger inte alltid i sina lådor, lika lite som barn alltid sitter fint och äter sin gröt utan att knota eller spilla.

Det är rörigt - och ska så vara. Sådant är ju som bekant livet. Som ett litet barn.

/Lasaros

En ny dag i boken

Nästan två veckor har gått sedan jag bloggade senast. Naturligtvis beror det på att ovanligt mycket har hänt.

Våren är äntligen på väg, och med den en ny början. Min livskamrat och jag har ägnat lediga stunder åt att rensa förråd och tömma bokhyllor. Ut med det gamla - men inte in med alltför mycket nytt, hoppas jag. Nej, lämna åtminstone något av det återvunna tomrummet ifred. Vi behöver rum att andas i tidens kvävande gytter. På samma sätt skulle vi klara oss dåligt utan fickor av tystnad i bruset.

Så gott det är att sätta sig ner och njuta av en stunds frihet från tingens och ljudens tyranni.