Den gömda skatten

Nu är det länge sedan jag skrev något här. Mitt föregående inlägg var lite dystert, ser jag vid en omläsning. Hög tid att skriva på ett annat tema.

"Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma." Repliken är hämtad direkt ur en Hollywoodfilm om en engelsk författare, och den säger säkert något viktigt om varför människan är ett läsande djur.

Själv läste jag senast Den gömda skatten av jesuiten Gerard W. Hughes. En sådan där bok som bör läsas långsamt, gärna flera gånger. Det var länge sen jag läste boken, men jag tog upp den igen för ett par veckor sen och började läsa lite på måfå ungefär mitt i.

Stället jag läste igår hade exakt samma tema som den predikan jag hade hört i kyrkan några timmar tidigare samma dag: predikotexten var hämtad ur inledningen till saligprisningarna där Jesus talar om två motsatta vägar: fattigdom och rikedom, hunger och mättnad, skratt och gråt, att ha gott rykte eller att vara föraktad.

Precis som i predikan jag hörde menar Gerard Hughes att Jesus inte i första hand, eller i alla fall inte enbart, talar om materiell fattigdom, fysisk hunger och så vidare. Nej, det handlar om en hunger efter att leva i Guds rike, en längtan efter rättfärdighet, efter att ha Gud som sin enda verkliga trygghet – i stället för en massa skyddsanordningar som bara är skenbart trygga.

I boken har Hughes ställt upp två spalter med kännetecken på äkta och falsk omvändelse eller ånger. Jag känner mig så kluven; på vissa punkter tycker jag beskrivningen av den äkta ångern stämmer in på mig, men på en del andra är jag besvärande nära den falska sidan. Men författaren skriver att hela livet är en pilgrimsresa och ingen av oss kommer att nå målet före döden. Det kan kanske låta dystert för somliga, men för mig är denna tanke en god tröst.

Varför skriver jag då? För att förstå vem jag är, tror jag.

/Lasaros

Längtan

Just nu längtar jag. Efter vad? Mening, tror jag. Frihet också kanske? Ingen kommer att ge någondera till mig, de faller utanför kategorierna företag och myndigheter.

Nej, det är mitt eget ansvar, det som jag så ofta skyr och flyr.

Hjälp mig söka vidare.

/Lasaros

Tacksamhet - mitt i oron?

Just nu är jag trött, orolig och stressad. Trött av arbetet - och av arbete på fritiden, i form av renoveringsjobb hemma. Oron och stressen handlar dels om ekonomi och vardagsbekymmer (Ska vi ha råd med reparationen av bilen imorgon? Kan vi åka till Kolmården i sommar?), dels om ansvarsuppgifter på jobbet.

Samtidigt upplever jag stor förvirring, vet snart inte var jag står i någon fråga längre. Vad är sant och vad är falskt? Varför känner jag mig så tom och så osäker på vad jag tror? Var finns du, Gud?

Jag har alltid haft så lätt för att tala om Gud. Nu vet jag varken ut eller in.
Eller är jag kanske på väg att bli besviken på livet? Det vill jag inte i så fall.

Gud, hjälp mig leva i tacksamhet. Till sist är det bara dig jag behöver.

/Lasaros

Motstridiga känslor

Den senaste tiden har jag varit trött, kanske till följd av överambition och en obalanserad livsföring. Konsekvenser: oro, dysterhet, harm och - givetvis - självcentrering. Tröttheten leder i sin tur till grinighet, bristande koncentration och därmed sämre prestationer på jobbet och trist stämning hemma. Ibland har jag lätt att fastna i dessa negativa känslor, tankemässigt. I stället för att uppehålla mig vid hur dåligt jag mår kan jag rikta uppmärksamheten mot hur det kan bli bättre; Vad kan jag göra för att återhämta mig? Finns det utrymme för en långpromenad någon av de närmaste dagarna? Kan jag ta ledigt från arbetet en halvdag? Gud, hjälp mig se möjligheterna utan att fly från problem som jag måste ta itu med. /Lasaros

Vårljus

Någonting händer med oss när ljuset kommer. Strålarna bländar oss kanske till en början, men snart ser vi tillvaron på ett nytt sätt. Kanske upptäcker vi sådant som länge legat dolt i mörkret eller gömts under snön. Inte minst är ljuset en påminnelse om att skapelsen inte kan bevaras och förnyas utan ljuset från Gud - Skaparen. Med ögon förmörkade av jagiskhet och kortsiktiga intressen skadar vi planeten och livet. Framför allt skadar vi oss själva när vi vänder oss bort från Gud. För vad ska vi leva av om vi avvisar kärleken? /Lasaros

Att vara människa – inte ekorre

Världen är full av ekorrmänniskor - och vem av oss känner sig inte ibland som en sådan? Hjulen snurrar, och de måste snurra. Eller? Frågan är vilka hjul som roterar, vad det är vi driver med all denna effektivitet och varför.

Människan är inte skapad till ekorre – den platsen är redan tagen av ekorren. Läs gärna vad fader Benedikt skriver om ekorrens liturgi: http://www.kristiforklaring.se/ortodox_tro/liturgi_emotiv_etik.htm.

Människan är inte heller ämnad att dansa runt guldkalven som ett utsvultet rovdjur cirklar omkring ett kadaver.

Människans uppgift, hennes unika och djupt meningsfulla öde, är att bli människa.

Men vad är då en människa?

När vi tänker på Jesus som förebild för oss som människor, inte minst som kristna, tänker vi alltför ofta göra och alltför sällan (om någonsin) vara. Men det är först när jag helt och fullt är som jag blir människa. Och helt och fullt mig själv blir jag bara när jag vilar i Guds kärleksfulla blick, oavsett aktivitetsnivå.

/Lasaros

VAD VILL VI LEVA I FÖR SAMHÄLLE?

Jag återger idag ett avsnitt ur en text om kulturpolitik av operasångaren Nikola Matišić.

Det hela handlar om vad vi vill leva i för samhälle. Vad väntar vi oss av livet? Vilka delar av livet har mening och vad saknar betydelse för oss? Det är den konstnärliga historien jag kan använda för att så småningom kunna vara en skapande individ och samtidigt förstå att njuta av världen och livet. Vi får inte rasera den länken.När kommunismens kraft svepte över världen som en helvetisk skogsbrand utplånades likaså en enorm skatt av kunskap och hantverksskicklighet. Många uråldriga konstformer försvann i och med gamla lärares och auktoritetsfigurers avrättningar eller fängslanden under denna epok. Idag ser vi en liknande energi svepa över västvärlden, där på vissa sätt marknadstänkandet blivit vad kommunismen var för nittio år sedan. Stadskärnorna med sina gallerior och affärskedjor blir kalla, tysta och likartade glas- och betongöknar, just det vi hatade med Domusifieringen av våra gamla vackra stadskärnor! Människan fostras att värdera det köpta högre än det skapade. Istället för att laga någonting köper man nytt. Vi vet innerst inne att det är galet. Men alla gör det. Jag menar bara att vi i vår materialism mister förmågan att se bortom prylar och varor, priser och räntor. Ja, jag är en snobb. Jag ställer höga krav på mitt liv och min omgivning och mig själv. Jag nöjer mig inte med att äga. Jag nöjer mig inte med att köpa. Jag nöjer mig inte med att klara mig och överleva. Därför ägnar jag mitt liv åt konsten. I den bästa av världar.

Nikola Matišić, operasångare
http://www.skuggutredningen.se/web/pages/inkomna.php

Den fasta punkten

Idag är den första dagen i en ny månad. Idag kan jag börja om.

Ofta tänker jag så: Nu är det årets, månadens, veckans första dag - en möjlig ny början. Men sanningen är att jag ofta börjar om - och lika ofta tappar bort mina intentioner. Mina tankar och känslor fladdrar hit och dit. Ibland drar tanken med sig känslan, andra gånger är det tvärtom.

Jag vill inte leva som en skrämd hare, skuttande hit och dit, ständigt panikslagen. Min längtan är att finna den fasta punkten i mitt inre och bli så förankrad där att jag kan förbli densamme vart jag än går. Att vara förankrad i sitt inre är inte jordbundenhet; den som i sitt eget inre blivit medveten om Guds närvaro behöver inte längre vara rädd utan kan lyfta blicken och möta verkligheten.

Jesus Kristus, Du som är världens ljus och källan till allt liv, hjälp mig att lita helt på dig.

Amen.

/Lasaros

Ett levande och heligt offer

När jag ser mig omkring möts jag överallt av krampaktigt leende ansikten. Mellan oklanderliga vita tandrader ropas budskapen ut som på en gammaldags hästmarknad: "Jag satsade på mig själv - nu är jag lycklig!"; "Vill du nå framgång - Sälj dig själv!"; "Är du misslyckad - Köp min bok!"; "Sluta ifrågasätta, det är så negativt. Tänk positivt i stället!"; "Se möjligheterna, inte problemen!"; "Grubbla inte så mycket på den globala fattigdomen och klimatkrisen, köp en större TV eller res till Thailand i stället!".

Vad gör jag när tidsandan mest av allt får mig att må illa? Beror det på att den står mig upp i halsen?

Vad tror jag på? Vilka värderingar har jag egentligen, när det kommer till kritan? Och vad kostar det att leva ut dem?

I efterdyningarna av den gångna jul- och nyårshelgen drabbas jag av obehagliga känslor av oro, tomhet och ensamhet. Varför? Jag som "har allt"! Eller har jag inte det? Har jag satsat så fel? Jag känner mig lurad på det viktigaste av allt - bestulen på friden, berövad glädjen.

Någonstans har jag gjort en felbedömning. Antingen har jag levt i en illusion - min tro är falsk. Eller så är klyftan mellan min tro och mitt liv större än jag vill se - och, framför allt, större än jag kan leva med.

Jag inser att jag tvingas välja på nytt; kanske måste jag lämna ett av mina många byggen för att kunna slutföra eller påbörja ett annat, viktigare.

Konkreta val är nödvändiga, någonting måste försakas för att något annat ska kunna vinnas. Först när jag dragit konsekvenserna av dessa insikter kommer jag att återfå den djupa friden jag längtar efter. Can't Buy Me Peace.

Gud, tack att ditt ljus trots allt lyser i mitt inre. Snart ska den djupa glädjen åter porla genom mitt centrum som bäcken en solig vårmorgon.

"Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst." (Rom 12:1)

/Lasaros