Hemma går renoveringen in på upploppet även om det återstår en hel del som helst ska bli färdigt före vintern. Vissa dagar känner jag mig stressad, men just nu är jag både tacksam och hoppfull.
Jag tänker på Martin Lönnebo som jag träffade den gångna helgen. I sin bok Hjärtats nycklar har Martin valt att kalla den första nyckeln livsmod - en nyckel som är knuten till leendet, särskilt barnets första leende.
En annan av hjärtats - och livets - nycklar är för mig tillit, även om just den inte finns med bland Martin Lönnebos tolv nycklar. Vad är då symbolen eller tecknet för tillit? Varför inte det lilla barnet som vänder sig mot den vuxne, kanske för att få hålla mammas eller pappas hand och känna tryggheten i den större handens grepp om den mindre? Eller varför inte barnet som längtansfullt kryper tätt intill, kanske sträcker armarna uppåt i förväntan om bli lyft upp i famnen och buren?
Gud vill ständigt komma barnet till mötes - dig, mig, oss alla. Låt oss sträcka oss mot Honom.
/Lasaros
