När jag ser mig omkring möts jag överallt av krampaktigt leende ansikten. Mellan oklanderliga vita tandrader ropas budskapen ut som på en gammaldags hästmarknad: "Jag satsade på mig själv - nu är jag lycklig!"; "Vill du nå framgång - Sälj dig själv!"; "Är du misslyckad - Köp min bok!"; "Sluta ifrågasätta, det är så negativt. Tänk positivt i stället!"; "Se möjligheterna, inte problemen!"; "Grubbla inte så mycket på den globala fattigdomen och klimatkrisen, köp en större TV eller res till Thailand i stället!".
Vad gör jag när tidsandan mest av allt får mig att må illa? Beror det på att den står mig upp i halsen?
Vad tror jag på? Vilka värderingar har jag egentligen, när det kommer till kritan? Och vad kostar det att leva ut dem?
I efterdyningarna av den gångna jul- och nyårshelgen drabbas jag av obehagliga känslor av oro, tomhet och ensamhet. Varför? Jag som "har allt"! Eller har jag inte det? Har jag satsat så fel? Jag känner mig lurad på det viktigaste av allt - bestulen på friden, berövad glädjen.
Någonstans har jag gjort en felbedömning. Antingen har jag levt i en illusion - min tro är falsk. Eller så är klyftan mellan min tro och mitt liv större än jag vill se - och, framför allt, större än jag kan leva med.
Någonstans har jag gjort en felbedömning. Antingen har jag levt i en illusion - min tro är falsk. Eller så är klyftan mellan min tro och mitt liv större än jag vill se - och, framför allt, större än jag kan leva med.
Jag inser att jag tvingas välja på nytt; kanske måste jag lämna ett av mina många byggen för att kunna slutföra eller påbörja ett annat, viktigare.
Konkreta val är nödvändiga, någonting måste försakas för att något annat ska kunna vinnas. Först när jag dragit konsekvenserna av dessa insikter kommer jag att återfå den djupa friden jag längtar efter. Can't Buy Me Peace.
Gud, tack att ditt ljus trots allt lyser i mitt inre. Snart ska den djupa glädjen åter porla genom mitt centrum som bäcken en solig vårmorgon.
/Lasaros
