Den gömda skatten

Nu är det länge sedan jag skrev något här. Mitt föregående inlägg var lite dystert, ser jag vid en omläsning. Hög tid att skriva på ett annat tema.

"Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma." Repliken är hämtad direkt ur en Hollywoodfilm om en engelsk författare, och den säger säkert något viktigt om varför människan är ett läsande djur.

Själv läste jag senast Den gömda skatten av jesuiten Gerard W. Hughes. En sådan där bok som bör läsas långsamt, gärna flera gånger. Det var länge sen jag läste boken, men jag tog upp den igen för ett par veckor sen och började läsa lite på måfå ungefär mitt i.

Stället jag läste igår hade exakt samma tema som den predikan jag hade hört i kyrkan några timmar tidigare samma dag: predikotexten var hämtad ur inledningen till saligprisningarna där Jesus talar om två motsatta vägar: fattigdom och rikedom, hunger och mättnad, skratt och gråt, att ha gott rykte eller att vara föraktad.

Precis som i predikan jag hörde menar Gerard Hughes att Jesus inte i första hand, eller i alla fall inte enbart, talar om materiell fattigdom, fysisk hunger och så vidare. Nej, det handlar om en hunger efter att leva i Guds rike, en längtan efter rättfärdighet, efter att ha Gud som sin enda verkliga trygghet – i stället för en massa skyddsanordningar som bara är skenbart trygga.

I boken har Hughes ställt upp två spalter med kännetecken på äkta och falsk omvändelse eller ånger. Jag känner mig så kluven; på vissa punkter tycker jag beskrivningen av den äkta ångern stämmer in på mig, men på en del andra är jag besvärande nära den falska sidan. Men författaren skriver att hela livet är en pilgrimsresa och ingen av oss kommer att nå målet före döden. Det kan kanske låta dystert för somliga, men för mig är denna tanke en god tröst.

Varför skriver jag då? För att förstå vem jag är, tror jag.

/Lasaros