Idag är jag nedslagen och tom. Jag har misslyckats på ett personligt plan, ett delvis medvetet misstag som får konsekvenser både för mig själv och för andra, inte minst mina närmaste, dem jag älskar mest av alla människor på jorden.
Finns det verkligen hopp? Jag har svårt att se ljuset just nu, det vill säga ljuset i mitt inre. Friden och lugnet är som bortblåsta, och oron och ångesten vill dra ner mig i djupen. Sommarsolen ömsom tröstar, ömsom bländar. En del stunder känns sommaren med allt det ljusa och vackra mest som ett hån.
Hur förlåter man sig själv för något man borde ha kunnat undvika? Ingenting blir bättre av förnekelse; inte heller av självförakt. Jag vet att det finns fler som känner på ett liknande sätt. Och det är en tröst, åtminstone ibland.
Herre Jesus Kristus, Guds son, förmarma dig över mig, syndare.
Ge mig mod att ta emot din förlåtelse och din nåd.
Ge mig mod att också be dem om förlåtelse som jag svikit.
Hjälp mig till sist att gå vidare i frid - och att inte synda mer.
Amen.
