Mitt liv hänger på en skör tråd. Varje dag kan vara den sista. När jag betänker detta faktum kan jag komma till vitt skilda slutsatser. Antingen blir jag rädd och tänker "Gode Gud, låt mig slippa motgångar och olycka - jag vill inte dö!". Eller så inser jag att den där sköra tråden en dag kommer att brista, vare sig jag vill det eller ej, och att jag måste förhålla mig till den verkligheten.
Ingen människa undgår känslor av vanmakt, litenhet och rädsla. Jag ber: Gud, låt fastetiden bli en övning i tillit. Jag är inte stor och stark, men jag vandrar inte ensam.
Någon hängde upp mig i livstråden och håller den i varje ögonblick. Jag får tro att denne Någon också tar emot mig den dag tråden brister. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar